Graviditetsdepression

För cirka ett år sedan var jag gravid med Mio i 28:e veckan. Jag kommer ihåg att cirka två veckor där mellan veckorna 26-28 var bra och sköna veckor, och därav var jag ganska glad på bilden ovan. Tyvärr räckte det inte så länge.

För en tid sedan träffade jag en av mina terapeutväninnor, som är specialutbildad inom många olika områden, och vi diskuterade min graviditet. Hon uppmuntrade mig att skriva om det, och efter att ha funderat på saken lite så tänkte jag göra det idag. Det mesta står nämligen att finna på Internet; jag visste allt om graviditeten och de olika trimestrarna, vad som hände med fostret och med min egen kropp, hur förlossningen skulle gå till och de olika alternativen man hade, samt möjliga händelseförlopp och komplikationer som kunde uppstå. Man kommer relativt lätt över information om hur deprimerad man kan bli efter förlossningen, så kallad baby blues, och hur vanligt detta är. Men hur mycket man än letar så hittar man ingenting om hur ledsen och ångestfylld man kan vara över att i nio månader gå omkring och bära på ett liv inom sig, ett liv som är så kärt och efterlängtat, men som man inte vet hur man ska hantera så länge det växer i ens livmoder.

När man är gravid frågar de flesta om hur det känns, hur man mår och när barnet ska komma. Men om man mår fysiskt ganska okej, och inte spyr vitt och brett omkring sig, så ska man inte må dåligt. Så är det bara. Man ska vara glad och lycklig och stråla, punkt. Om man öppet berättar om hur mycket man hatar situationen, hur hemskt dåligt man mår och hur man bara vill krypa ur kroppen med magen eftersom man har en sådan ångest över att vara fast i en kropp som har en inneboende i sig – då får man gång på gång bekräftelse på att man inte får känna så, eftersom “det är en sådan kort tid” och “alla går igenom de samma nio månaderna, så är det bara”. För att inte tala om den där typiska uppmaningen att det gäller att njuta av graviditeten nu så länge den varar, för sen..! Att få en uppmaning om att njuta av något som man just beskrivit som någonting oerhört ångestframkallande får en att undra lite. 

Jag har alltid varit en självständig, självsäker och optimistisk person. Även när det varit som värst har jag alltid kunnat blicka framåt och konstatera att det säkert ordnar sig, att det bara gäller att rida ut stormen. Därför var jag mycket chockerad över de känslor av depression och ångest som uppfyllde mig under graviditeten, och, ärligt sagt, överred alla lyckokänslor över barnet som skulle komma. Otaliga är de gånger när jag grät hysteriskt flera timmar i sträck över att inte kunna ta mig bort från den gravida kropp jag var fast i. Sista månaden försökte jag bokstavligen sova bort, eftersom det var en sådan pina att vara vaken och medveten. Jag hade även mycket konkreta känslor av att bokstavligen vilja klösa mig ut. Ganska allvarligt, kan jag tycka.

Så här i efterhand när man har fått lite mera perspektiv, så känner jag mig mycket besviken på rådgivningen. Är det inte deras uppgift att vara ett stöd för väntande familjer? Hur mycket jag än försökte förklara hur jag kände för min rådgivningstant, så kändes det mest bara som om hon ville släta över situationen. Frågade de samma frågorna varje gång, och hoppades tydligt på att jag skulle sluta få henne att känna sig obekväm genom att faktiskt säga som det var. Till slut gjorde jag ju precis det, och svarade genom att säga sådant som jag visste hon ville höra.

Vad skulle ha hjälpt mig då? Det är svårt att säga, men jag antar att bekräftelse skulle ha hjälpt ganska långt. Bekräftelse på att det jag säger är sant. Att man psykiskt kan må så dåligt när man är gravid. Helt utan orsak. Bekräftelse på att det jag upplever under min graviditet är min sanning, istället för att försöka övertyga mig om att det jag känner helt enkelt inte kan stämma.

Dagen efter att den vackraste och underbaraste bebisen i hela världen hade fötts, kunde jag titta mig själv i spegeln och konstatera att jag var mig själv igen. Den lättnaden var så ofantligt stor att jag red på euforin den gav upphov till i flera månader. Och då hade jag dessutom en liten Mio att njuta av.

Orsaken till att jag ville berätta om det här är den att jag skulle ha gett mycket för att själv få läsa en sådan här berättelse när jag var mitt uppe i det. Bara insikten om att någon annan, om det så vore en endaste människa på hela jordklotet, visste precis vad jag gick igenom, skulle ha varit guld värd.

T.

This entry was posted in Gravid, Hot stuff and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

39 Comments

  1. Angelique
    Posted February 23, 2012 at 13:32 | Permalink

    Bra skrivet Tanja! Jag var själv svårt deprimerad hela min första graviditet, det startade redan v 6 och höll i sig hela vägen ut även om det blev något bättre de sista två månaderna. Håller helt med om att det är inte mycket hjälp man får! Min depression bottnade i oro över att något skulle vara fel med barnet, och att inte kunna kontrollera att allt gick bra där inne i magen. Blev skickad till mödravårdspsykolog som efter några gånger avslutade då hon ansåg att hon inte kunde hjälpa mig. Jag satt och grät mig igenom varenda besök hos barnmorskan. Hemma kunde jag inte äta något då jag mådde så dåligt, har aldrig varit så smal som efter den graviditeten. Blev hånad av mödravårdens doktor som tyckte att jag var någon slags mes för hon hade minsann fött fyra barn själv bla bla bla. Skickades till en rådgivning för förlossningsrädsla vilket de snabbt kunde konstatera att jag inte led av… och till slut i åttonde månaden skickades jag till en psykiater som snabbt konstaterade att jag hade en depression som då var på bättringsväg. Så skönt det var att någon förstod! Jag hade ju trott att jag höll på att bli knäpp eftersom ingen i hela världen verkade förstå vad det var med mig! Nej, mer och bättre information om sådant här borde verkligen finnas! Kram! P.S Som tur är slapp jag att bli deprimerad min andra två graviditeter men Du kan tro att min sambo var nervös när jag blev gravid andra gången, hann var så rädd att historien skulle upprepa sig.

  2. Posted February 23, 2012 at 13:37 | Permalink

    Bra skrivet! Själv trivdes jag som gravid, men när jag i ett skede fick maginfluensa var jag jätte konstig i magen efteråt. Det kändes som om magen bara växte och växte fast den inte fick plats. Svårt att förklara men en natt minns jag att låg vaken och kände att “jag måste få bort magen! nu!” Riktigt hemskt var det att känna så, för man är ju fast i sin egen kropp. Kan tänka mig att det är liknande panik-känslor du hade.
    Synd att du inte fick den uppmärksamhet du behövde från rådgivningen, de om någon borde ju förstå att allting och alla situationer upplevs olika av alla!

  3. Tanja
    Posted February 23, 2012 at 13:40 | Permalink

    Just den där oförståelsen över hur många andra kvinnor som i alla tider fött barn – varför ska man liksom utmärka sig genom att må lite dåligt? Get over it, typ. Du fick ju iallafall gå till psykolog, här var det mera som så att “Jamen, det är vanligt att man inte riktigt trivs, det blir nog bättre ska du se. Snart är det över.”.

    Inför en eventuell andra graviditet någon gång, så är jag inte alls orolig över att det ska gå på samma vis. Antar att jag känner mig bättre förberedd. Och så håller vi tummarna att depressionen inte slår till ändå!

    Nu hittade jag ju faktiskt lite statistik efter att jag skrivit inlägget, och tydligen lider ca 10% av alla som väntar utav någon form av graviditetsdepression. Man kunde ju tycka att denna siffra skulle ge upphov till mera information och kunskap om hur man kan hjälpa. Jag blir så arg!

    Tack för din kommentar!

    Kram!=)

  4. Tanja
    Posted February 23, 2012 at 13:46 | Permalink

    Just sådana känslor dök upp var och varannan dag. Det känns dessutom som att jag gått miste om nånting, i och med att jag aldrig upplevde den där härliga känslan som många beskriver. Kommer knappt ihåg nåt alls från förra året vad vi gjorde och vad som hände, allt är liksom bara en enda mörk suddig massa. Men härligt att du hade en bra graviditet!=) Jag tittar alltid in på din blogg från och till, är bara lite dålig på att kommentera.

  5. A i Helsingfors
    Posted February 23, 2012 at 14:13 | Permalink

    Fint att du skrev ner det Tanja! Depression är ju inte logiskt “ja just men det blir ju säkert bättre sen”. Fast du är en hur positiv människa som helst så funkar ju inte logiken då man är deprimerad, det är ju just uttryckligen en mörk gardin över hela tillvaron och inte en logisk övertygelse om att nu är allt faktiskt skit eller nu går det dåligt. Eller ångest, det är ju inte logiskt försvarbart det heller (oftast). Och allt sånt där hur man BORDE känna och vara och tycka är ju ganska irriterande. En del älskar väl att vara gravida och andra helt tydligt inte, ska väl inte vara någon nyhet för hälsovården. Jag tycker bara det är bra att vädra dylika tankar för de kan ju inte få vara tabu.

    Tack för senast ännu, det var jättekiva att ses fast det blev så kort och undertecknad &avec var ganska slut efter en lång vecka. KRAM!

  6. Tanja
    Posted February 23, 2012 at 14:23 | Permalink

    Jag tyckte ni var hur pigga som helst ;o) Kram!

  7. Daniela
    Posted February 23, 2012 at 14:36 | Permalink

    Själv har jag mått bra under alla graviditeter. Svårast var då jag väntade min första och min syster väntade på samma gång, jag märkte att hon inte var lika “solig” som jag. Oj, vad jag önskat att få henne på bra humör och erkänna måste jag att jag inte då fattade riktigt vad som var på tok (själv svävande på molnen). Skulle säkert ha hjälpt henne att hitta en i samma situation eller ens läsa om det och förstå att man inte är dålig människa för det!
    Bra skrivet! Alla kan inte sväva på moln!

  8. Tanja
    Posted February 23, 2012 at 15:52 | Permalink

    Tack för din kommentar! Tror det är många som känner lite skam för att man “inte är glad när man borde vara det”. Och det gör ju inte saken bättre. Därför är det viktigt att även andra är medveten om att en sådan här grej existerar.

  9. Paula
    Posted February 23, 2012 at 16:18 | Permalink

    Jag har ju känt mej som Miss Finland under mina graviditeter och älskat allt det innebär, men det där att man “inte är glad när man borde vara det” känner jag igen från tiden efter första barnets födsel. Jag drabbades helt klart av en depression som varade i ca. 4 månader. Förlossningen var ju av det värsta slaget och hem fick jag med mej en skrikande varelse som var omöjlig att få nöjd. Dessutom hade bilden av den perfekta förlossningen blivit helt förstörd. Jag kunde ju inte ens komma ihåg förlossningen. Beviset var det stora ärret på magen och gråtande bebis. Kan bara konstatera att dom har fortfarande att lära sej på rådginvningen om depressionen som kan komma efter födseln, för ingen gav mej nånsin ens ett litet antydande på att det skulle vara okej att känna annat än gäldje över det lilla barnet. Eller så var jag expert på att dölja det, eftersom det kändes att sånt inte är tillåtet. Förstod inte ens själv att jag var deprimerad innan jag kom ur det och började få kommetarer om att jag verkar må bättre och vara gladare. Varför kunde ingen varken se eller fråga mej när det kändes som värst!? Inte ens någon från rådgivningen gav mej intrycket att det är okej att inte njuta av den första tiden, fastän jag var öppen om dotterns skrikande om kvällarna/nätterna. Det var bra skrivet Tanja, trodde faktiskt inte att du tyckte det var så hemskt att vara gravid, fast du nämnde det när vi träffades under din graviditet. Tänkte kanske att visst känner man sej lite fet och klumpig ibland! Om du hatade att höra “njut av tiden innan lillen kommer”, så kan jag säga att jag hatar när någon säger “njut av den första tiden när dom e små”. Det har jag visserligen gjort mera med andra och tredje barnet, men kunde inte förstå hur någon kan säga att jag skulle njuta av den situationen jag var i när den första föddes. Känner att det är absolut viktigt att prata om dessa saker, hoppas andra får stöd av dessa inlägg!

  10. Posted February 23, 2012 at 16:30 | Permalink

    Detta vad bra skrivet. Det är nog vitkigt att någon tar upp att man under en graviditet inte bara kan må dåligt fysiskt utan även psykiskt. Konstigt att de bemötte dig som de gjorde vid rådgivningen, de borde ju stöd och rådgivning i alla situationer och känns det som att deras kunskaper inte räcker till så är det att remittera vidare! Jag hoppas denna text når så många som möjligt som utbildar sig inom och jobbar med graviditeter och mödravård på något sätt. Ta tag i problmen istället för att försöka gömma dem, för inte försvinner det på det sättet.

  11. Tanja
    Posted February 23, 2012 at 18:45 | Permalink

    Det är kanske lite som du skriver också, Paula, att med tiden blir man bra på att dölja det, eftersom man märker att folk inte ser eller frågar eller verkar riktigt intresserade av att tala om det – beror detta då på ovisshet eller det att man inte vill blanda sig i sånt som man inte s k a känna? Bra skrivet själv, tack för kommentaren!

  12. Tanja
    Posted February 23, 2012 at 18:46 | Permalink

    Tack för kommentaren!

  13. Posted February 23, 2012 at 21:21 | Permalink

    Tack för att du skriver om det här! Det var nåt alldeles nytt för mig, att man kan må så dåligt!
    Vågar du tänka på fler graviditeter?

    Själv tyckte jag om tanken att jag var gravid, men gillade inte att jag mådde fysiskt så dåligt. Jag tyckte alla var så fräscha och vackra under sina graviditeter och att jag själv bara svällde upp till en otymplig flodhäst (jag hade graviditetsförgiftning och samlade kopiösa mängder vätska ) Jag var avundsjuk på alla som var så gravidvackra och så otroligt besviken på min egen kropp. Det tog mig flera år att fysiskt bli mig själv efter mina graviditeter.

  14. Tanja
    Posted February 23, 2012 at 22:26 | Permalink

    Det måste ha varit förfärligt, jag svällde upp mot slutet, men jämfört med vad du måste ha varit med om så var det knappast nåt. Jag är inte rädd för en möjlig framtida graviditet, eftersom jag nu är medveten om vad som “felade” mig. (Nästa gång har jag istället förlossningstrauma att ta itu med..!) Och som Angelique kommenterar här, så mådde hon bra under sina två andra graviditeter, så det är väl lite fifty-fifty om blixten slår ner på samma ställe en gång till.

    Men så här i efterhand, när jag vet att jag inte är den enda i världen som har känt så här, så tycker jag det är förkastligt att gravida kvinnor får gå omkring med ångest och depression, förorsakade av just det välsignade tillståndet, utan att hälsovårdscentraler och rådgivningspersonal reagerar. Förstås samma sak gällande post partum depression, som Paula beskriver, och det är ju ända ganska välkänt.

  15. Posted February 23, 2012 at 23:37 | Permalink

    Absolut! Det måste absolut belysas mer, ingen ska behöva gå ensam med såna känslor!

  16. M
    Posted February 24, 2012 at 05:31 | Permalink

    Tack för att du skrev om det här. Jag tror att många av dina läsare uppskattar det.
    Jag har aldrig varit gravid och har inte upplevt det ni beskriver, men jag vill förstå vad det innebär och läser med intresse om ämnet. Du har så sunda och rediga tankar om föräldraskap – tack för att du vågar dela med dig av ditt liv.
    En annan bloggare skriver såhär om hennes depression (som infann när hon slutade amma):
    http://joannagoddard.blogspot.com/2012/02/motherhood-depression-and-weaning.html

  17. Tanja
    Posted February 24, 2012 at 10:46 | Permalink

    Oj, vad glad jag blir av din kommentar! Gillar tanken på att någon tycker jag har sunda och rediga tankar =) Inlägget du länkar till var så långt att jag bara skummade igenom det, men jag måste erkänna att jag håller med henne på slutet: “Also I have a huge new respect and humility for people who suffer from depression, and I’ll never again secretly think that someone should just “shake it off” or “snap out of it.””

  18. Gitta
    Posted February 27, 2012 at 17:37 | Permalink

    Så bra och ärligt du skrev. Stackarn, vad du måste ha haft det jobbigt.
    Jättebra, att du skrev om ämnet, för jag har aldrig hört om depression under graviditeten.
    Konstigt, att rådgivingstanten inte tog det på allvar. Låter skrämmande.
    Det är ju bekräftelse du skulle ha behövt då.
    Det är ju mycket hormoner i farten under graviditeten och de påverkar ju humöret jättemycket.
    Tur att du började må bra då Mio fötts, men synd, att du inte visste det, när du var gravid.
    En stor kram till hela er härliga familj.

  19. Tanja
    Posted February 27, 2012 at 18:56 | Permalink

    Faktiskt så förväntade jag mig att jag skulle bli normal igen när Mio hade kommit ut. Så tur var det ju att det gick så också =) Kram!

  20. Nina
    Posted March 6, 2012 at 13:33 | Permalink

    Bra skrivet o bra att dessa frågor kommer på tal! Är barnmorska till utbildningen och har skrivit ett examensarbete om psykiskt illabefinnande under graviditeten. Då jag jobbade på arbetet insåg jag hur vanligt depression under graviditeten är men hur jätte sällan det diagnostiseras o den gravida får hjälp. En obehandlad depression under graviditeten kan orsaka en väldigt svår och djup depression efter förlossningen. Med andra ord är detta ett superviktigt ämne! Tack för att du delade med dej av din historia!

  21. Tanja
    Posted March 6, 2012 at 21:23 | Permalink

    Tack för din kommentar, väldigt sorgligt. Hemskt för de som dessutom fortsätter vara deprimerade efter förlossningen också..!

  22. Marika
    Posted March 19, 2012 at 23:13 | Permalink

    Jag sitter nästan och gråter här nu, för en stor, stor sten föll ner från mitt hjärta! Har kännt mig så annorlunda och “fel” då jag under min graviditet var deprimerad och det bara kändes jobbigt och så fel allt. Jag/vi hade väntat på vårt mirakel i 6 år och att då känna på det viset kändes inte okej, men inte förstod de på rådgivningen mig. Jag skulle ju vara glad och inte klaga, jag väntade ju barn! Att nu få läsa att andra även har/kan känna på det viset gör att jag känner mig normal! Men jag blev inte mig själv direkt efter förlossningen utan led i några månader efter det ännu pga. svåra komplikationer som uppstod vid förlossningen och att förlossningen blev akut snitt. Så att dessutom få läsa Paulas kommentar här hjälpte mig att känna mig ännu mera normal. Har anklagat mig själv så otroligt mycket för alla dessa negativa känslor jag har haft! På rådgivningen har de inte ens efter förlossningen kunnat/viljat hjälpa mig. Utan i mitt fall har nog tiden hjälpt mig och att jag har fått mera perspektiv på tiden under graviditeten och efter förlossningen. Tack för att du delade med dig!

  23. Tanja
    Posted March 20, 2012 at 01:04 | Permalink

    Det finns säkert många kvinnor som går omkring och känner på precis samma sätt. När man inte borde. Vi kan bara hjälpas åt att öka medvetenheten om detta tillstånd och hoppas på att rådgivningarna skulle bli lite mera upplysta och ge väntande och nyförlösta mammor den hjälp och bekräftelse de behöver i en sådan situation. Tack för att du kommenterade, det gör mig så himladens glad ifall någon börjar må ens lite bättre efter att ha läst mitt inlägg!!

  24. Linn
    Posted June 6, 2012 at 19:06 | Permalink

    Hej!
    Nu var det ett tag sen du skrev det men jag blir så OTROLIGT LÄTTAD av att läsa det du skriver om din depression under graviditeten. Jag går här hemma och tror att det bara är jag i hela världen som kan må såhär dåligt när man väntar något så vackert. Jag är bara i 14 veckan, har en del fysiska besvär av min graviditet men känner att jag har någon form av depression. Jag undrar som du varför ingen kan gå ut mer öppet och prata om hur man kan må av alla hormoner, mer än den skämtsamma delen om hut sur och uppochner man kan vara i humöret… Men de som är deppiga på riktigt? Jag talade med min barnmorska om att jag kände mig så nere och att inget längre känns kul och fick tid hos en psykolog. Men hon var snabb med att säga att medicinering för det ska man undvika… Men vad händer med fostret/barnet om mamman är deprimerad i, vad det ni är för mig, typ 5 månader kvar?? Ville bara tacka för det du skrev, det får i alla fall mig att känna mig lite mindre konstig och kanske minskar lite på skuldkänslorna. Får jag fråga vad du gjorde för att försöka må bättre? Har du några tips för mig som är “mitt uppe i det” just nu? Starkt jobbat och grattis till din Mio!

    Linn
    Ps. Om du har tid och list får du gärna maila mig.
    Ha det fint!

  25. Tanja
    Posted June 6, 2012 at 23:11 | Permalink

    Hej!

    Tack för din kommentar, jag blir så glad varje gång någon läser mitt inlägg om min graviditetsdepression och känner sig lättade. Det var därför jag skrev om det. Jag kan inte säga vad man ska göra för att må bättre, för ingenting jag själv gjorde hjälpte. Om jag skulle må på samma sätt under en eventuell andra graviditet skulle jag dock kämpa för att få utomstående hjälp. Jag ska maila dig =)

  26. Maria
    Posted July 13, 2012 at 18:02 | Permalink

    TACK för att du delade med dig av detta! Så bra beskrivet!

    Är själv gravid i v. 15 och har inte alls mått bra hittills, har känt mig nedstämd och “fångad” precis som du skriver och på samma gång oerhörda skuldkänslor. Blev jätteglad när jag insåg att jag var gravid, men sen kom de här känslorna efter ett par veckor. De gånger jag försökt ta upp det med andra som redan fått barn ser dom oförstående ut, och då känns det hela ännu värre. För att inte tala om barnmorskan, vi får ingen bra kontakt. När jag vid ett tillfälle försökte prata om det med henne och undrade om det finns nån hjälp att få så typ ifrågasatte hon om jag överhuvudtaget vill ha barn. Det blev så fel så jag har inte vågat ta upp det med henne igen. Funderar på att byta barnmorska, men det är ju svårt å veta om man skulle få bättre bemötande hos någon annan. Jag förstår ju nånstans att det kommer gå över förr eller senare, och längtar till den dan bäbisen är ute. Men det är just graviditetstiden nu som man ska ta sig igenom och jag hoppas, hoppas att barnet i magen inte blir påverkad av hur jag mår. Tänkte att jag ska prova mindfulness eller yoga för gravida, vet inte om det kan hjälpa.

    Återigen, stort varmt tack för din berättelse, det betydde så mycket att få läsa din historia! Allt gott till dig och ditt barn!

  27. Tanja
    Posted July 24, 2012 at 13:26 | Permalink

    Tack för din kommentar! Jag får bara önska dig lycka till, och senast när bebisen har kommit ut borde det lätta iallafall..! Jag kunde sätta dig i kontakt med en annan som är i samma situation just nu om du vill – måste ju förstås kolla om hon tycker det är okej – så kunde ni kanske få lite hjälp och stöd från varandra? Det tror jag kunde vara skönt att ha någon att maila med som också sitter i samma båt.

  28. Posted February 18, 2013 at 22:03 | Permalink

    Tack! Tack! Tack så jätte mycket. Jag läste precis upp allt för min mamma och nu förstår hon exakt hur jag mår och samtidigt så känner hon igen detta! Jag har bråkat med min partner mycket på det senaste och det har slutat med att jag nu sover i mina föräldrars soffa över natten. Jag känner mig så oförstådd hela tiden och det har slutat med att jag vägrar publicera med min graviditet på facebook, jag vägrar ta kort på min mage för att se förändring, och jag orkar inte försöka göra mig förstådd heller. Det kändes jätte bra att få veta att jag inte är den enda som känner såhär. Tack!

  29. Tanja
    Posted February 21, 2013 at 18:09 | Permalink

    Hej Telma! Du är verkligen inte den enda och jag är så glad varje gång någon kommenterar eller mailar mig på grund av inlägget om graviditetsdepression. Att jag fått någon endaste en att inse att de inte är ensamma i världen om att gå igenom detta. Sök professionell hjälp är mitt råd, och tjata dig till det om det behövs! Kräv det, det är din rättighet. Jag önskar att jag hade förstått det. Kram och lycka till!

  30. Nettan
    Posted April 9, 2013 at 16:41 | Permalink

    Jag är så glad att jag hittade denna sida! Tack alla! Både för blogginlägget och komentarer! Det är på nått sätt så jä***a oacceptabelt att man inte är överlycklig och stålar konstant över sin graviditet… Men det känns lite lättare nu när jag läst detta. Jag är i v15 och känner inget annat än stort svart mörker oftast, förutom när jag jobbar för då “är allt som vanligt”…. jag vet att jag borde som ni många säger söka proffesionell hjälp, men när jag försökte ta upp det med barnmorskan så ändrade sig helt plötsligt mina ord från det jag tänkte säga och istället kom det ut från munnen att “-jag mår bra..:” känns som det är det obligatoriska att säga ifall man inte mår fysiskt illa under graviditeten. Det är svårt att övervinna sig själv och erkänna det också. Då de nära och kära jag försökt förklara för kör med samma visa, “det går över, det är normalt, det kommer kännas bättre om nån vecka”. Att ens yttra att man inte trivs i sin kropp är helt uteslutet för då är det ju “bara att man får acceptera att man blir lite tjockare, det blir alla under graviditeten” Altså jag försöker mena på att jag har inga problem med att gå upp i vikt, men det är det alla tror om man säger något. =(

    Gött att få skriva av sig lite 😉 tack igen för detta blogginlägg!

  31. Zuzz
    Posted May 22, 2013 at 11:29 | Permalink

    Hej, tack för ditt inlägg. Känner mig typ likadan fast ändå inte. Är i v 22 idag och har den senaste 1-1,5 veckan känt typ ett hat gentemot barnet i magen. Blev ledsen när jag insåg att det är försent för abort nu. Så jag började söka på internet efter olika sätt att göra det själv, att själv abortera fostret. De metoder som finns passar dock inte mig. Känner mig fången i min kropp. Graviditeten började dåligt med hyperemesis, som jag haft tidigare graviditeter (har inga tidigare barn, ett missfall, två aborter). Känner också att om jag inte hade haft en genetisk sjukdom som heter Von Hippel Lindau, så hade jag inte låtit mig själv bli gravid. 50% av mina ägg är sjuka och det är helt random, så hade jag väntat tills jag är typ 35 (är 25 nu), så kanske mina friska ägg hade blivit förbrukade. Så när vi fick reda på att vi väntar en helt frisk flicka blev jag glad. Efter illamåendet försvann blev jag piggare och mådde bättre, så att jag är nedstämd nu är konstigt. Blir typ äcklad när jag känner att hon sparkar, vill liksom slita ut henne ur min kropp och kasta iväg henne, sedan blir jag ledsen och får skuldkänslor. Har inga oroblem med att bli tjockare och att ändra matvanor osv. Har fått foglossning och har det stressigt i skolan nu, samt en jobbig förkylning. Vet inte om den kombinationen triggade det i samband med att jag är pigg, så att min hjärna orkar tänka, till skillnad ifrån när jag hade hyperemesis. Har letat mycket på nätet efter andra som känner som jag, men det är svårt. Min syster, som är den enda jag har berättat för, hittade din sida. Det känns bättre att veta att man inte är ensam och att få prata av sig. Så min syster ger mig mycket stöd och det känns bättre nu. Blev inte lika hatisk igår när min flicka sparkade. Samtidigt som jag vill få ur henne ur min kropp vill jag inte lämna bort henne. Mycket motstridiga känslor. Nu blev det långt det här, men tack för ditt inlägg 🙂

  32. louize
    Posted May 24, 2013 at 22:20 | Permalink

    Vilket fenomenalt klockrent blogginlägg! Är förbryllad och lättad samt tacksam. Äntligen har jag funnit en kortfattad men också lagom detaljerad info om hur det faktiskt känns för vissa, ex som jag själv! Har mått fruktansvärt sedan vecka 5-6… alltså FRUKTANSVÄRT! Läste denna och fick en liten pepp i mig själv! Tack ska du ha!

    Lycka till nu med Mio, vackert barn, vacker mor 🙂

  33. Tanja
    Posted June 12, 2013 at 11:51 | Permalink

    Hej! Det var en tid sedan du kommenterade redan, hoppas det känns bättre. Jag tycker verkligen du ska kräva hjälp från rådgivningen, en remiss till psykolog kanske? Man ska inte behöva gå omkring och känna sådär, och det är deras skyldighet att se till att man får den hjälp man behöver. Även fast de inte alltid är så bra på att reagera. Lycka till!

  34. Orolig
    Posted June 26, 2013 at 19:27 | Permalink

    Jag vill också tacka för ditt inlägg…och alla som kommenterat. Känns så skönt att läsa om andra som verkar ha det som jag, känns lite mer ok när jag vet att jag inte är helt ensam om taskiga, svåra och oförklarliga tankar. Jag väntar mitt andra barn och upplevde inget liknande det jag känner nu,då, visst hade jag känslosvall och gråtmilda dagar, men inte som nu: när jag ifrågasätter allt, och faktiskt till och med mitt eget värde och min existens. Förföljs av tanken på att jag inte kommer klara av att ta hand om två barn (Trots att denna graviditet är så efterlängtad och så planerad) eller att jag skall bli galen och överge mina barn. Det där med att inte oroa sig i förtid funkar verkligen inte för mig. Önskar så att jag var ett halvår fram i tiden och kunde se att jag visst kan hantera två barn, vara lycklig och ha mening i livet. Tack.

  35. Tove
    Posted May 8, 2014 at 17:47 | Permalink

    Tack för det här inlägget, går igenom det just nu. Mår så dåligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen, bara gråter och vill bara sova. 🙁

  36. Therese
    Posted September 29, 2014 at 18:47 | Permalink

    Tack för att du skriver om detta går igenom detta just nu och kurator 1 gång i veckan känns som en liten tröst när man mår dåligt 24 h dygn men gött att veta att man inte är ensam kraaam

  37. Tanja
    Posted November 4, 2014 at 21:23 | Permalink

    Kram <3

  38. Linda
    Posted December 3, 2015 at 23:40 | Permalink

    TUSEN TACK för att du delade med dig av din historia, jag känner mig som den mest ensamma människan i världen eftersom jag känner exakt så som du beskriver, samtidigt som att allt är världs perfekt för alla andra tydligen. Det här var ett stort stöd för mig.

  39. Lina
    Posted January 20, 2016 at 01:44 | Permalink

    Tusen tack för din fina text! Jag upplevde exakt samma känslor som du när jag var gravid för nio år sedan. Det tog mig nio år att våga bli gravid igen och tyvärr börjar den här graviditeten på samma sätt även om jag verkligen trodde att det skulle bli annorlunda. Mitt jobb, min familj och mina vänner är fantastiska och jag är normalt en glad och positiv person, men så fort jag blir gravid går själen sönder. Även för mig så vände det dock så fort jag fick mitt barn förra gången och jag var euforisk över barnet, men också över att inte längre vara gravid. Jag hoppas och tror att det kommer att bli så även denna gång. Återstår bara att klara av sju och en halv månad…
    Tack igen för din modiga text, det är hemskt att ett så utbrett problem inte diskuteras mer. Jag gissar att det beror på inställningen att allt som händer under en graviditet är naturligt, men med den inställningen så skulle vi ju kunna skrota hela hälso- och sjukvården eftersom alla sjukdomar ju få anses vara naturliga.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>