Sången om Brudskär

Nu på skummande bölja, skall min älskling mig följa.
Bort till Brudskär vi fara, skynda, skynda nu bara.

Blott vi hunnit ur hamnen, skall jag ta dig i famnen
och en sång för dig sjunga om två älskande unga.

Nå se nu får vi fara, kom och sätt dig nu bara.
Här blir det roligt att gunga, hör nu på skall jag sjunga.
Uppå blånande vatten skiner månen i natten.

Med skön Anna vid handen vandrar Gunnar till stranden.
Och när stranden han hinner och sin julle där finner,
får han Anna i famnen och styr ut ifrån hamnen.

Och de skämta och sjunga de två älskande unga
där de glida i natten över glimmande vatten.

Men ung Gunnar på vågen, blir ängslig i hågen.
Han har båten att stanna och så spörjer han Anna:
Är det sant att de vilja för alltid oss skilja,
att den fattige Gunnar ej ett famntag man unnar?
Skall för guld man dig sälja, får ditt hjärta ej välja?
Jag är din, viskar Anna, och hos dig vill jag stanna.

Till sitt bröst i detsamma trycker Gunnar sin flamma
och så kysser han henne uppå mun och på enne.

Men de stjärnor som brinner nu helt plötsligt försvinner.
Även månen sig döljer för det hemska som följer.
Ty om några sekunder går med blixt och med dunder
över land, över vatten, en orkan uti natten.

Nu de älskande unga hör man mer ej sjunga
uti böljornas sköte gå de döden till möte.

Några dar efter detta hörs en gubbe berätta,
att han liken har funnit av de två, som försvunnit.
På en holme helt nära skall han funnit de kära
hand i hand uppå sanden mellan stenar vid stranden.

Nu gror gräset på kullen där de vila i mullen.
Ingen människa finnes, som mera dem minnes,
men på Brudskär det händer att vi än kring dess stränder
hör böljorna sjunga om två älskande unga.

Okänd.