Tag Archives: depression

Graviditetsdepression

För cirka ett år sedan var jag gravid med Mio i 28:e veckan. Jag kommer ihåg att cirka två veckor där mellan veckorna 26-28 var bra och sköna veckor, och därav var jag ganska glad på bilden ovan. Tyvärr räckte det inte så länge.

För en tid sedan träffade jag en av mina terapeutväninnor, som är specialutbildad inom många olika områden, och vi diskuterade min graviditet. Hon uppmuntrade mig att skriva om det, och efter att ha funderat på saken lite så tänkte jag göra det idag. Det mesta står nämligen att finna på Internet; jag visste allt om graviditeten och de olika trimestrarna, vad som hände med fostret och med min egen kropp, hur förlossningen skulle gå till och de olika alternativen man hade, samt möjliga händelseförlopp och komplikationer som kunde uppstå. Man kommer relativt lätt över information om hur deprimerad man kan bli efter förlossningen, så kallad baby blues, och hur vanligt detta är. Men hur mycket man än letar så hittar man ingenting om hur ledsen och ångestfylld man kan vara över att i nio månader gå omkring och bära på ett liv inom sig, ett liv som är så kärt och efterlängtat, men som man inte vet hur man ska hantera så länge det växer i ens livmoder.

När man är gravid frågar de flesta om hur det känns, hur man mår och när barnet ska komma. Men om man mår fysiskt ganska okej, och inte spyr vitt och brett omkring sig, så ska man inte må dåligt. Så är det bara. Man ska vara glad och lycklig och stråla, punkt. Om man öppet berättar om hur mycket man hatar situationen, hur hemskt dåligt man mår och hur man bara vill krypa ur kroppen med magen eftersom man har en sådan ångest över att vara fast i en kropp som har en inneboende i sig – då får man gång på gång bekräftelse på att man inte får känna så, eftersom “det är en sådan kort tid” och “alla går igenom de samma nio månaderna, så är det bara”. För att inte tala om den där typiska uppmaningen att det gäller att njuta av graviditeten nu så länge den varar, för sen..! Att få en uppmaning om att njuta av något som man just beskrivit som någonting oerhört ångestframkallande får en att undra lite. 

Jag har alltid varit en självständig, självsäker och optimistisk person. Även när det varit som värst har jag alltid kunnat blicka framåt och konstatera att det säkert ordnar sig, att det bara gäller att rida ut stormen. Därför var jag mycket chockerad över de känslor av depression och ångest som uppfyllde mig under graviditeten, och, ärligt sagt, överred alla lyckokänslor över barnet som skulle komma. Otaliga är de gånger när jag grät hysteriskt flera timmar i sträck över att inte kunna ta mig bort från den gravida kropp jag var fast i. Sista månaden försökte jag bokstavligen sova bort, eftersom det var en sådan pina att vara vaken och medveten. Jag hade även mycket konkreta känslor av att bokstavligen vilja klösa mig ut. Ganska allvarligt, kan jag tycka.

Så här i efterhand när man har fått lite mera perspektiv, så känner jag mig mycket besviken på rådgivningen. Är det inte deras uppgift att vara ett stöd för väntande familjer? Hur mycket jag än försökte förklara hur jag kände för min rådgivningstant, så kändes det mest bara som om hon ville släta över situationen. Frågade de samma frågorna varje gång, och hoppades tydligt på att jag skulle sluta få henne att känna sig obekväm genom att faktiskt säga som det var. Till slut gjorde jag ju precis det, och svarade genom att säga sådant som jag visste hon ville höra.

Vad skulle ha hjälpt mig då? Det är svårt att säga, men jag antar att bekräftelse skulle ha hjälpt ganska långt. Bekräftelse på att det jag säger är sant. Att man psykiskt kan må så dåligt när man är gravid. Helt utan orsak. Bekräftelse på att det jag upplever under min graviditet är min sanning, istället för att försöka övertyga mig om att det jag känner helt enkelt inte kan stämma.

Dagen efter att den vackraste och underbaraste bebisen i hela världen hade fötts, kunde jag titta mig själv i spegeln och konstatera att jag var mig själv igen. Den lättnaden var så ofantligt stor att jag red på euforin den gav upphov till i flera månader. Och då hade jag dessutom en liten Mio att njuta av.

Orsaken till att jag ville berätta om det här är den att jag skulle ha gett mycket för att själv få läsa en sådan här berättelse när jag var mitt uppe i det. Bara insikten om att någon annan, om det så vore en endaste människa på hela jordklotet, visste precis vad jag gick igenom, skulle ha varit guld värd.

T.

Posted in Gravid, Hot stuff | Also tagged , , , , | 39 Comments